fredag 18 maj 2012

Bekräftelsebehovet

Idag blev jag intervjuad av Christian Kjellström och Martin Jönsson till poddcasten Låt det sjunka in.
Att bli intervjuad och prata om mig själv och om saker som jag tycker är intressanta hamnar lätt på min topp-fem-lista över härliga saker som jag gillar att göra. På samma nivå som sex och sällskapsspel.
Som alltid när jag pratar om standup och humor blev samtalet åt det lite skitnödiga hållet. Precis som det ska vara. Jag gillar att höra andra komiker prata torrt och distanslöst om humor. Och att vara med i det samtalet är lite som skillnaden mellan att se ett bra matprogram och att äta middag på en fin restaurang. Om jag kunde tjäna pengar på att ge såna här intervjuer skulle jag aldrig göra något annat.
Det kittlar mitt ego mer än skrattet från en publik numera.

Och det där är något jag lite förvånat har konstaterat den senaste tiden.
Kicken jag får av att stå på scen är inte alls lika stor som innan. Det händer fortfarande att jag får lyckorus när jag gör ett framträdande, men det krävs något extra för att det ska kunna mäta sig med hur det var i början. En sådan omtändighet kan vara att jag känner extra starkt inför nytt material. Eller att jag får till det perfekta improvisationer.
När jag lyssnade på interjvun med Magnus Betnér i Värvet blev jag ganska förvånad över att han sa att han fortfarande känner starka kickar av att stå på scen. Något i hans framtoning har lurat mig att tro att han är lite blaserad på den uppskattningen. Och alla andra komiker i Värvet har vittnat om samma sak som Magnus. Alla bekänner sitt svullna bekräftelsebehov.
Och plötsligt börjar jag känna mig onormal och konstig. Kan jag alls uppfattas som seriös om min törst efter publikens uppskattning har minskat? Henrik Schyffert säger, också i Värvet, att de flesta inte vågar erkänna sitt bekräftelsebehov. Att de koketterar med att påstå att de inte känner det, eftersom det inte är anses fint. Måste jag nu börja ljuga och påstå att jag känner desperation efter uppskattning för att jag inte ska framstå som falskt modest?

Jag har förstås inte mindre behov av bekräftelse än de flesta andra människor. Och det råder ingen tvekan om att det var narcissism som fick mig att börja med scenkonst från första början. Det är fortfarande härligt när jag märker att publiken verkligen gillar det jag gör. Men det känns inte härligare än att slappa tillsammans med Marja.

Det jag grubblar över nu är om det här innebär att jag blivit av med ett ok, eller om jag tappat en viktig drivkraft.
Det känns bra.
Men det är kanske dåligt? Tänk om det går ut över min vilja att skaffa mål, och kämpa för att uppnå dem. En ordentlig portion framgång verkar ju alltid ske på bekostnad av nära relationer. Och det sista jag vill byta ut är min vardag med Marja.